Ibland är man bara lost. Så känner alla emellanåt. Men som namnet på den här bloggen antyder är det som huserar i den här skribentens inre inget mindre än ett kaos. Ett kaos inombords.
Pallar egentligen inte gå in så extremt mycket på djupet om det, annat än att jag kan konstatera att livet bjudit på en hel del rough moments, några självförvållade och andra som bara slog ner från klar himmel, kombinerat med en ADHD-hjärna som aldrig tycks hålla käften utan likt en dator har 300 flikar öppna dygnet runt.
Lägg även till det faktum att man blev född som empat i zodiakens sista tecken, Fiskarna. Skrik och panik, haha. IYKYK.
Storstadens myller och vilsna själar
Jag tror även att detta är anledningen till att jag alltid trivts så bra i stora städer. Man kan nämligen smälta in bättre i myllret av alla andra vilsna själar, plus att man på något sätt också känner sig mindre ensam när man är omgiven av människor och byggnader så långt ögat kan se.
Därför var det nog ingen slump att jag hamnade just här, i Boston. Innan dess var det Stockholm, Oslo och sedan Santo Domingo.
Att förstå meningen i efterhand
Jag vet inte hur mycket ni tror på ödet, om ni tror på Gud eller om ni ens tror att det finns krafter i universum som dirigerar oss i olika riktningar och ser till att vi hamnar där vi är menade att lära oss mer om oss själva. Jag är dock övertygad om att så är fallet, eftersom mitt liv och allt däri vittnar om just detta.
Allt som har hänt har lett mig till platser och människor som sedan haft en avgörande roll i hur mitt liv kommit att te sig efteråt. Helt normalt, tänker ni nu, men jag menar att vissa saker har jag i efterhand kunnat förstå meningen av tack vare den vetskap jag nu besitter. I många fall känns det på snudd till surrealistiskt, som om jag vore klärvoajant fast i efterhand liksom.
Mycket handlar såklart om att vara medveten och att hela tiden utvärdera det som händer i livet. På så sätt är det lättare att se mönster och att slutligen lära sig att lita på sin intuition. Tack vare en hjärna som aldrig stänger av sig har något annat heller inte riktigt varit ett val, även om jag i mina yngre dagar tenderat jag ignorera min inre röst betydligt mer.
Trygg i det bekanta kaoset
I storstadens hetsiga innanmäte, där allt pulserar och vibrerar likt sommarhetta över asfalt, ser jag människor överallt. De går, pratar, skrattar, springer, pratar i telefon, pratar med varandra.
De omfamnar varandra, vissa grälar högljutt och andra är synligt berusade och stapplar omkring letandes efter något eller någon, svårt att avgöra vilket av de två.
Jag trivs här, trivs bland allt som händer runt omkring mig. Jag känner mig aldrig otrygg när jag är omgiven av vad de flesta skulle beteckna som “kaos”, och det har jag förstått handlar om att man dras till det som känns bekant och därmed skapar en känsla av trygghet. Så länge jag kan minnas har det alltid varit så, ända sedan jag var liten.
Till och med när min mamma gick ner i tvättstugan och det blev tyst i lägenheten brukade jag vakna och känna oro, för det var alltid högljutt hemma hos mig – och inte alltid på ett bra sätt, tyvärr, men det var inte min mammas fel. (Älskar dig mamma)
Så, ja. Storstaden får mig att känna mig trygg, får mig att känna mig hemma. Och när jag går på hennes gator och tar bilder av hennes inre känner jag mig LEVANDE.
Boston och min mest uppdaterade version
Lycklig över att få uppleva allt det här, eftersom jag vet hur mycket jag fått kämpa mig igenom för att ta mig hit. Hit till USA, till Boston och mitt 43:e år i livet. Min mest uppdaterade och självmedvetna version hittills.
