De två senaste veckorna har varit utmanande och, rent ut sagt, svinjobbiga. Att bo i USA och balansera mina två jobb med allt ansvar som det innebär är inte enkelt. Samtidigt har jag försökt vara en bra mamma. Tid för self care och städning har, helt ärligt, inte ens funnits på kartan.
Det är egentligen ganska märkligt – och rätt dumt – hur mycket man pressar sig själv att orka med. Samtidigt har man ändå mage att få dåligt samvete över allt man inte hinner med. Jag har till exempel inte hunnit skriva så mycket som jag hade velat. Jag var helt enkelt tvungen att prioritera mitt mentala välbefinnande.
Foto: Remedeeh
Den perfekta medicinen mot vardagsstress
Igår hade jag däremot en helt ledig dag, och den spenderade jag med familjen i en vattenpark. Närmare bestämt Canobie Lake Park i delstaten New Hampshire, ungefär en timmes bilfärd från Boston.
Jag tillbringade fyra timmar med att åka vattenrutschkanor. Jag kan helt ärligt säga att det kan vara ett av de bästa sätten att bota stress. Det är en sak jag verkligen uppskattar med att bo i USA – det finns nästan alltid någonting roligt att göra. Allt är såklart ”over the top”, men ibland behöver man faktiskt just sådana upplevelser. Jag vet att jag gör det.
Ett historiskt firande och tankar kring en milstolpe
Idag råkar det vara den fjärde juli, och i år sammanfaller nationaldagen med USA:s 250-årsjubileum. Det har alltså gått 250 år sedan självständighetsförklaringen undertecknades. En hel del har hänt sedan dess. Landet har genomgått enorma framsteg, men också upplevt otaliga tragedier. Mörka kapitel som format både nationen och omvärldens syn på den.
Den här texten är absolut inte tänkt att vara en politisk analys. Jag har alldeles för många åsikter för att få plats med dem i ett enda blogginlägg, och det här är trots allt ingen politisk blogg. Däremot tycker jag att det är intressant att stanna upp och reflektera över nationen i sig vid en historisk milstolpe som dess 250-årsjubileum.
Foto: Remedeeh
Frågan jag alltid får: ”Varför vill du bo i USA?”
Folk har frågat mig många gånger: ”Varför vill du bo i USA?”
Ofta märker jag att frågan bottnar i den bild många har av landet. Ett land präglat av konflikter och ett land som inte alltid är världsbäst på att ta hand om sina invånare.Särskilt inte dem som tillhör en minoritet.
På den frågan har jag ett ganska enkelt svar: Folket.
Det är människorna som gör det värt att bo i USA. De är landets ryggrad och får alldeles för lite erkännande för det arbete de gör. I USA finns otaliga organisationer på federal, delstatlig och kommunal nivå, men framför allt på gräsrotsnivå. Vanliga människor hjälper sina medmänniskor och förser dem med resurser. Mat, boende, skolmaterial och kostnadsfria fritidsaktiviteter för barn och ungdomar, för att bara nämna några exempel.
Att bo i usa – Gemenskapen och den kollektiva andan
Visst kan man argumentera för att det delvis beror på att det sociala skyddsnätet inte ser likadant ut som i Sverige. Människor tvingas därför hitta andra lösningar. Men samtidigt finns det ingen lag som säger att de måste engagera sig. De gör det därför att de vill.
Det är just den kollektiva andan som jag upplever präglar landet när man väljer att bo i USA. Man ställer upp för varandra, bryr sig om sina medmänniskor och hjälper till efter bästa förmåga.
Sverige har på många sätt en mer individualistisk kultur, vilket också har sina fördelar. Men den gemenskap och den vilja att organisera sig lokalt som jag mött här är något jag upplever som ovanligt stark. Det märks i vardagen, ofta i de små sakerna.
I mitt område stannar bilarna nio gånger av tio och vinkar fram dig när du vill korsa gatan, även när de egentligen har företräde. Det kanske låter som en liten och ganska banal detalj, men det var något som verkligen stack ut för mig när jag flyttade hit.
Jag har också lagt märke till värmen i hur människor bemöter varandra. Sättet de tilltalar en, hur självklart många erbjuder hjälp till en mamma med barn, en äldre person eller någon som verkar behöva en hjälpande hand. Det är små handlingar, men tillsammans säger de mycket om ett samhälle.
Foto: Remedeeh
Mitt allra första 4th of July
I år är det mitt första fjärde juli-firande och om ungefär en månad har jag bott här i ett helt år. Det känns faktiskt ganska overkligt.
Ikväll ska min familj och jag träffa några vänner och deras barn i en stor park vid Chelsea River, floden som skiljer Chelsea från Boston och Revere. Vi ska ha picknick, umgås och titta på fyrverkerierna. Precis som för många andra handlar firandet kanske inte främst om själva högtiden, utan om att ta tillfället i akt att samlas med människor man tycker om.
Om jag däremot skulle fira något idag, så skulle det vara människorna i det här landet. De som varje morgon går upp, går till sina jobb och försöker göra dagen lite bättre – inte bara för sig själva och sina familjer, utan också för sina medmänniskor.
Det är USA enligt mig. Och det är definitivt värt att fira.
Du har väl inte missat förra veckans blogginlägg?
