Jag önskar att det inte var så svårt att känna allting hela tiden. Konstant. 24/7. Att ha alla känslor uppskruvade till maxnivå är utmattande, uttömmande och bortom slitsamt. Det orsakar en mental trötthet som river dig i småbitar, och du måste bara klistra ihop de jävlarna igen.
Om och om igen. Det har alltid varit så här. Så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag den som tog hand om skadade smådjur. Ungar som ramlat och slagit sig bar jag hem till sina föräldrar. När människor var ledsna stod jag nästan inte ut.
När mina föräldrar separerade minns jag att jag hämtade näsdukar till min pappa så att han kunde torka sina tårar. Jag var fyra. För att inte tala om tonåren. Eller hela tjugoårsåldern. Ett enda virrvarr av ostrukturerat känslokaos som började med katastrofer på oanade höjder (i ärlighetens namn, kanske inte så oanade ändå) och slutade med en luttrad och erfaren empat som lärt sig sina läxor genom att döpas i eld.
Att möta sina skuggsidor och ta ansvar
Att jobba med sina skuggsidor är fan ingen lek. Tvärtom. Very much blodigt allvar. Man känner sig aldrig så ensam som när man verkligen inser, när polletten till slut ramlar ner, att det inte finns någon i den här världen som kommer att lösa din skit. Dina issues. Din osäkerhet. Ditt trauma. Dina toxiska sidor. Allt det där är DITT att bära. Och därför är det också ditt ansvar att se till att ingen annan behöver lida på grund av det. Människor gör ju dock såklart det ändå, i början.
När man är ung och oerfaren och inte har lärt sig att möta sina skuggjag och konfrontera sig själv fullt ut. Vissa människor kommer aldrig ens dit. Det kräver nämligen väldigt mycket arbete. Och det kräver att man vågar se på sig själv utan att blinka. Att erkänna det fula. Det jobbiga. Det man helst vill skylla på någon annan. För det är så jävla mycket enklare att peka utåt än att vända blicken inåt. Men någonstans där börjar det riktiga jobbet.
Från självdestruktivitet till insikt och lugn
Jag ska erkänna att jag inte var en enkel person att ha att göra med när jag var yngre. Jag var konfliktiv, manipulerande och även våldsam. Jag löste alldeles för många konflikter med knytnävarna eftersom det var betydligt svårare att redogöra för mina känslor på ett sätt som krävde ett lugn och ett tålamod som jag inte hade.
Detta eftersom jag aldrig någonsin bejakade de sidorna hos mig själv. Eller rättare sagt, det gick väl inte att bejaka något som inte existerade överhuvudtaget. Efter ett ex antal sjukligt toxiska förhållanden senare fanns det liksom ingen annan utväg. Det var antingen göra som en Pokémon eller fortsätta trampa i samma känslomässiga kvicksand.
Idag kan jag stolt säga att jag har jobbat så mycket med mig själv att jag inte längre går upp i limningen när jag ställs inför konflikter, utan kan hålla mig lugn och sansad och vara den pedagogiska som hellre vill lösa problemen genom att försöka reda ut och förstå. Detta har så klart varit ett måste när man jobbat med barn och unga.
I efterhand känns det som att det alltid varit meningen att jag skulle gå den vägen. Att jag skulle få möjligheten att använda mina erfarenheter till att jobba med ungdomar. Det har definitivt varit en resa som har fått alla hinder att förvandlas till ovärderlig visdom.
Känslans superkraft
Och dessutom, att känna mycket kan absolut vara extremt uttröttande, men jag hade ändå inte velat ha det på något annat sätt. Jag menar, även om jag bölar till Disney-filmer, kan känna av människors energier i ett rum och behöver ladda batterierna efter sociala interaktioner, så ger det mig också en unik möjlighet att se och uppskatta det vackra i livets detaljer. Och det gör att det känns totalt värt det.
Rekommenderade produkter
