Alla föräldrar vet hur det är att älska sina barn över allt annat, men samtidigt känna att man verkligen behöver en paus. Jag är definitivt inget undantag.
Hemma hos oss är överstimulans deluxe ett ganska normalt tillstånd för mig. Allt som oftast, varje dag. Mina kids bråkar och tjafsar konstant, vilket såklart också är helt normalt. Men det betyder dessvärre inte att man blir mindre trött för det.
Mina barn gillar även att gå varandra på nerverna, vilket alltid slutar med att de, när ljudnivån har nått orimliga höjder, även går på mina. För egentligen är det ju det man blir galen på: OLJUDET. Skrikandet, tjafsandet, högljuddheten. Jag tror de flesta föräldrar kan skriva under på det.
Total tystnad: Hur är mitt liv utan barn?
Men nu har det varit tyst i två hela veckor.
Kidsen stannade nämligen med mormor i Svea medan jag taggade tillbaka till Amerikat och helt plötsligt var det TOTAL TYSTNAD. Mind blown.
Helt ärligt var jag totalt oförberedd på hur markant decibelskillnaden skulle vara.
Men.
Jag måste erkänna att det var skönt. Fridfullt, liksom.
Är det så här ni lever, alla ni barnfria därute?
För alltså… jag börjar förstå varför ni aldrig ser stressade ut, haha.
Kvalitetstid, klubb och ett besök på Deer Island
Detta har också lett till att jag och min man har kunnat spendera betydligt mer kvalitetstid tillsammans. Förutom förra veckans eskapader som jag berättade om i förra inlägget har vi också hunnit äta middag ute ett par gånger, gått på klubb och dansat, shoppat lite och igår åkte vi till Deer Island, som ligger hyfsat nära där vi bor, österut om Boston.
Deer Island i Massachusetts har en betydligt mörkare historia än man kanske först kan tro. På 1600-talet användes ön som interneringsplats för hundratals personer från Nordamerikas ursprungsbefolkning under King Philip’s War, och många dog under de hårda förhållandena. Senare blev ön bland annat fängelse och fortsatte att ha en roll inom fångvården långt in på 1900-talet.
Idag är Deer Island en lugn plats med promenadstigar och utsikt över Boston Harbor – en ganska osannolik kontrast till öns mörka historia.
Folk kommer hit för att promenera runt ön, titta på solnedgången eller spana på fyrverkerierna som skjuts upp över Boston, både på nyårsafton och på 4th of July.
Ganska märkligt egentligen. En plats med så mycket mörk historia har idag blivit en plats där människor kommer för att njuta av utsikten, havet och en vacker solnedgång. Men att de är vackra är ingen underdrift. Dessutom ser man Bostons skyline helt perfekt härifrån.
Solnedgång, syrsor och ambivalensen av att sakna oljudet
Igår kväll åkte vi ut hit och bara njöt av ljudet av syrsorna medan vi beundrade det orangeröda skenet som färgade himlen och såg familjer och hundägare fridfullt strosa omkring.
Kunde inte låta bli att sakna kidsen. För det är ju nämligen så det är. Ambivalensen mellan att vilja ha tystnad men sakna oljudet när det väl är borta.
Men jag tänker inte ha dåligt samvete, som vi mammor oftast har. Vi behöver nämligen också få en chans att andas lite och fylla på reserverna med kärlek, energi och en jävla massa tålamod. För det behövs helt klart, haha.
Under tiden blir kidsen bortskämda till max och får hitta på roliga grejer varje dag. Win win, ju.
Om två veckor är de tillbaka, och nu ska vi göra vårt bästa för att njuta av den sista tiden av tystnad, kvalitetstid och total frihet. För när de väl kommer hem igen vet jag att jag kommer längta efter den här tystnaden…
Och samtidigt kommer jag förmodligen bli överlycklig över att höra deras många, höga och extremt enervrerande ljud igen.
I ungefär fem minuter. Sen kommer jag sakna tystnaden igen. LOL.
Pingback: Att möta sina skuggsidor och lära sig bära sina känslor | Remedeeh