Don Omar live på TD Garden i Boston

Don Omar. Direkt från Puerto Rico till TD Garden i Boston.

Jag var där.

Helt ärligt tror jag fortfarande att jag är lite kvar där inne någonstans, för det var helt sjukt. Första stoppet på hans nya turné, The Last King Tour. Det var utsålt, publiken var uteslutande latino och vibbarna var insane från början. Till. Slut.

Att glömma vardagen för en kväll

Det var en sån kväll där man för en stund glömmer bort att man faktiskt är vuxen och har ett liv som väntar utanför. Jag har barn, jobb, räkningar, tvätt och ungefär trehundra flikar öppna i huvudet samtidigt. Men igår behövde jag inte tänka på något av det. Jag behövde bara dansa.

Och det gjorde jag.

Klassiker efter klassiker och 20 000 röster i kör

Don Omar bjöd på klassiker efter klassiker – Ronca, Guaya Guaya, Dile, Dale Don Dale, Mayor Que Yo, Hasta Abajo, Sácala, Baila Morena, Bandoleros och så många fler. Det var konstanta hits i över två timmar, men man kan knappast förvänta sig mindre av en av genrens absolut största. Endast Daddy Yankee kan mäta sig med The Don.

Men det var nästan inte ens när han själv sjöng som det blev som mäktigast. Ibland stannade han upp helt och lät publiken ta över.

Och när tjugotusen människor plötsligt sjunger samma låt unisont och hela arenan bara exploderar i samstämmiga vokaler, då känner man verkligen elektriciteten i luften.

Särskilt när han körde en av mina absoluta favoriter, Ella y Yo. Samma sak med Pobre Diabla

Tänk dig tjugotusen människor som skriker:

”Pobre Diaaabla, se dice que te ha visto por la calle vagando, llorando por un hombre que no vale ni un centavoooo!”

Ren magi.

En tidsmaskin tillbaka till Hagalund

Det är något speciellt med musik som kan ta en tillbaka i tiden. Don Omar är ju inte direkt någon liten nostalgitripp. Det är en hel jävla tidsmaskin. Man hör en låt och plötsligt är man tillbaka i en annan tid, en annan version av sig själv, med andra människor och andra problem.

Det fick mig att tänka tillbaka på när jag och min kusin brukade hinka hemma hos henne i Hagalund runt 2010, och varenda för- och efterfest blastade vi Hasta Abajo tills öronen blödde.

The best of times.

Don Omars mäktiga budskap om samhörighet

Men en av kvällens starkaste stunder var faktiskt när Don Omar stannade upp och pratade om något större än musiken. Han pratade om hur latinos i USA ofta blir sedda som en enda grupp, oavsett om man kommer från Puerto Rico, Mexiko, Colombia, Dominikanska republiken eller något annat latinamerikanskt land.

Med hela ICE-frågan och den hårdare immigrationsdebatten menade han att det blir ännu viktigare att latinos håller ihop, istället för att själva lägga energi på att tjafsa om vilket land eller vilken kultur som är bäst.

Hans budskap var i princip: om andra ändå ser latinos som en gemensam grupp, varför ska inte latinos själva kunna göra det också?

Och när han pratade stod alla flaggorna samlade bakom honom i en enorm visual.

Det var mäktigt.

”Fan. Jag lever.” – 10 av 10

Sedan fortsatte musiken och resten av kvällen var precis det jag behövde. Jag dansade, sjöng, skrek och hade så jävla roligt. Min gamla före-barn-perreo-sida tittade fram och helt ärligt, jag hade saknat henne.

För det är något jag har tänkt mycket på på sistone: hur viktigt det är att faktiskt få sådana stunder ibland. Stunder där man inte tänker på vad som varit, vad som ska hända eller allt som måste lösas. Man bara står där, mitt i allt, och känner musiken i kroppen och människorna omkring sig och tänker:

Fan. Jag lever.

Och sådana stunder är priceless.

Igår fick jag en sådan.

Och den kommer ge mig energi ett bra tag framöver.

10 av 10. A time was truly had.

Följ Remedeeh på Instagram

• Instagram

utforska vår shop