Att söka jobb i USA:
Innan jag ens hade satt min fot i USA hade jag ett mål. En önskan om att få chansen att uppfylla mitt syfte även på den här sidan av jorden. Jag visste detta långt innan jag visste något annat, och jag bad Gud om att ge mig möjligheten.
Jag sa:
”Gud, när jag kommer till USA ska jag fortsätta mitt arbete. Jag ska fortsätta att hjälpa människor var jag än hamnar. Precis som jag gjort i Sverige.”
Nitton år av olika typer av socialt arbete har inte skett av en slump, utan för att jag alltid, redan sedan barnsben, haft en inre vilja och ett driv att finnas där och göra skillnad.
Att söka jobb i USA och ett oväntat mejl
Det tog mig tre månader av konstant grindande för att hitta ett jobb innan mina böner besvarades. Sju månader hade då gått sedan jag ankommit till USA.
Det hela började med ett mejl som damp ner i min inkorg.
”Hiring Event”, stod det.
Jag hade ansökt om cirka 400 jobb vid det här laget och hade inte den blekaste aning om vilket företag eller vilken typ av jobb det handlade om. Jag var mer eller mindre desperat eftersom jag redan hade spenderat två månader utan att få napp någonstans.
Jag hade blivit kontaktad via telefon, mejl och LinkedIn angående min tillgänglighet, men hade inte kommit längre än så i processen.
Den amerikanska anställningsprocessen
I USA är anställningsprocessen betydligt mer komplicerad än i Sverige eftersom man måste genomgå många steg mellan den första mejl- eller telefonkontakten och ett eventuellt jobberbjudande. Det är allt från videosamtal till, ibland, så många som tre intervjuer innan man får veta om man gått vidare eller inte.
Dagen kom då eventet skulle äga rum och jag tog Orange Line ut till Ruggles och sedan vidare med buss till stadsdelen Roxbury. Samma stadsdel som Guru från Gang Starr föddes och växte upp i, och där det finns en boulevard till Malcolm X ära. (Jag nämnde den i mitt första inlägg, om ni kanske minns.)
Välkomnad till Roxbury
Jag anlände till platsen och möttes av färgglada ballonger utanför entrén. När jag klev in hamnade jag i en korridor där det satt tio kvinnor på rad bredvid varandra och fyllde i vad jag antog var ett anställningsformulär av något slag. Jag hälsade på dem och satte mig ner för att fylla i samma formulär.
Efter en stund blev vi tillsagda att gå in i en annan lokal där själva eventet skulle äga rum. De hade dukat upp kaffe och donuts från Dunkin’ Donuts, och stämningen var varm och uppsluppen.
Vi blev välkomnade av personalen och en fantastiskt vacker kvinna i femtioårsåldern, Ms. Angela Williams, klädd i färgglada kläder och vackra smycken samt med en otrolig utstrålning, presenterade sig som programmets direktör.
Ett härbärge med ett viktigt uppdrag
Programmet i fråga visade sig vara ett härbärge för hemlösa tonårsmammor där de skulle lära sig att navigera mammarollen samt vuxenlivet i övrigt, samtidigt som de antingen studerade eller arbetade.
Efter en presentation av programmet fick vi ställa frågor samt bli intervjuade individuellt, där vi fick berätta mer om oss själva.
Efter ungefär två timmar lämnade jag eventet med Ms. Williams ord färska i minnet:
”Vi kommer definitivt att höra av oss för en andra intervju.”
FORTSÄTTNING FÖLJER….
