Allt är egentligen en fråga om perspektiv. Vi vill gärna tro att vår verklighet är något som bara händer oss, något som formas av omständigheterna omkring oss. Men kanske är det inte riktigt så enkelt. Kanske formas vår verklighet lika mycket av det som händer inom oss som av det som händer omkring oss. Vi kan inte alltid välja vad livet lägger framför våra fötter. Vi kan inte välja vilka människor som kommer in i våra liv, vilka som lämnar, vilka dörrar som stängs eller vilka prövningar vi tvingas gå igenom. Men någonstans mellan det som händer och hur vi väljer att möta det finns ändå ett utrymme som fortfarande är vårt. Där finns våra känslor, våra tankar och vårt sätt att se på saker.
Att förstå sina känslor och hedra sorgen
Vissa känslor går förstås inte att styra. Sorg är en sådan känsla. När vi förlorar något, när vi blir sårade eller när livet plötsligt förändras på ett sätt vi aldrig hade kunnat föreställa oss, kan sorgen ta över ganska mycket av ens liv. Och kanske ska den få göra det också. Vi behöver inte alltid kämpa emot det vi känner. Ibland behöver vi bara få vara i det en stund, känna det som det är och låta tiden göra sitt. Men även där, någonstans under sorgen, finns ett val. Inte valet att sluta vara ledsen. Inte valet att låtsas som att det som hände inte gjorde ont. Utan valet att så småningom bestämma vad vi vill göra med det som hände oss. För livet handlar kanske inte bara om vad vi utsätts för, utan också om vad vi gör av det. Samma händelse kan krossa en människa och förändra en annan. Samma storm kan få dig att förbanna vinden, men efteråt kanske du upptäcker att rötterna faktiskt blev starkare. Det betyder inte att smärtan är mindre verklig. Det betyder bara att vi människor på något sätt har en förmåga att försöka hitta mening även i sådant som från början inte verkar ha någon mening alls.
löper genom båda städerna Chelsea och Revere. Foto: Remedeeh
Vår verkliga frihet finns i det vi väljer efteråt
Vi kan inte alltid välja våra omständigheter. Men vi kan, åtminstone till viss del, välja vilken betydelse vi ger dem. Och kanske är det där vår verkliga frihet finns. Inte i att kontrollera livet, utan i att förstå att vi faktiskt aldrig kommer kunna kontrollera allt. Att acceptera att vissa dagar kommer att göra ont. Att vissa människor kommer att svika oss. Att vissa drömmar kommer att dö innan vi hinner förverkliga dem. Att vissa kapitel tar slut långt innan vi själva är redo att vända blad. Men också att förstå att ett avslutat kapitel inte betyder att berättelsen är slut. Vi är inte våra förluster och inte våra misstag. Vi är inte heller det som någon annan gjorde mot oss. Samtidigt är vi också det vi väljer att göra efteråt. Kanske är det just det som gör livet så märkligt och på något sätt också så vackert. Vi får inte alltid välja berättelsen som skrivs, men vi får fortfarande hålla i pennan.
Resan mot att släppa taget och förändra sitt perspektiv
Jag gick igenom så många livsförändrande händelser under det gångna året och under en lång tid visste jag varken ut eller in. Jag var långt under isen och kände mig avstängd och avskärmad från verkligheten. Dagarna flöt förbi och jag med dem, utan att riktigt vara närvarande eller ens medveten om vad som hände omkring mig. Men till slut fick jag nog. Jag insåg att jag måste välja hur jag vill att livet ska fortsätta genom att bestämma vilken person jag vill vara. Vill jag vara den som ältar och mår dåligt för att jag inte kan släppa taget? Eller vill jag vara den som hedrar min sorg genom att erkänna att den var en del av mig, att den fyllde ett syfte, men att den nu behöver lämnas kvar i det förflutna? Jag valde det sistnämnda. Det var självklart inte så enkelt som det låter. Det tog månader av arbete med mig själv, först och främst, men också med andra yttre faktorer som påverkade processen. Det var inte ett beslut jag tog en dag och sedan var allt över. Jag fick falla tillbaka flera gånger. Jag fick känna efter, tänka om och börja om. Men i slutändan var det jag som tog beslutet att släppa taget.
Att lita på läkeprocessen och börja om
Det går inte att säga hur lång tid en sådan process kan ta. Det varierar och beror på så många olika saker. Ibland går det fortare än man tror och ibland känns det som att man står och trampar på samma plats i månader. Men ibland måste man bara lita på processen och låta den ha sin gång. Inte för att man vet exakt vart den leder, utan för att man någonstans måste våga tro på att man kommer att ta sig igenom den.
Kanske är det egentligen det perspektiv handlar om. Inte att förändra det som har hänt, utan att förändra hur vi ser på det. Att kunna se tillbaka på det som gjorde ont utan att låta det fortsätta styra det som kommer. Jag kan inte ändra det gångna året. Jag kan inte göra om det som hände eller önska bort det som gjorde ont. Men jag kan välja hur jag ser på det idag. Och kanske är det först när man kan göra det som man verkligen börjar släppa taget. För ibland förändras inte livet när omständigheterna förändras. Ibland förändras livet när vi själva väljer att förändra sitt perspektiv på det. Och kanske är det just där allting börjar om.
