Den höll mitt huvud ovanför vattenytan när jag själv inte orkade. Den drog mig bort från trubbel fler gånger än jag någonsin kommer att kunna räkna. Inte varje gång, givetvis. Jag föll ibland ändå. Rätt många gånger, faktiskt. Men tillräckligt många för att förändra riktningen på mitt liv.
Den gav mig något att hålla fast vid när allt annat gled mig ur händerna. Något som lät mig skapa i stället för att förstöra. Den gav min kreativitet utrymme att växa när destruktiviteten stod och väntade med öppna armar.
En livboj när marginalerna var som minst
I tonåren, när mina polare gjorde inbrott, satt jag hemma och plitade ner bars till beats jag fått på en bränd CD-skiva. Jag längtade bara tills det var dags att dra till studion och lägga ett par 16-taktsverser. Varje gång jag kom tillbaka från studion spelade jag upp det vi hade spelat in. Även om de oftast valde en annan väg än jag gjorde stöttade de mig alltid. Respekten fanns där, oavsett.
I dag är de flesta av dem antingen döda eller fortfarande fast i samma mönster som vi levde i som tonåringar. En smärtsam påminnelse om hur tunn gränsen kan vara mellan olika liv.
Jag tror inte att människor förstår vilken betydelse musiken har haft i mitt liv. För vissa är den bara ett soundtrack till vardagen. För mig blev den en livboj. Ett språk när orden inte räckte till. Ett hem när jag inte riktigt visste var jag hörde hemma.
Utan musiken är det omöjligt att veta vem jag hade varit. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv där musiken inte hade stått i centrum – där den inte hade varit drivkraften, riktningen och det som gav livet mening.
Rötterna: Från Tamla Motown till Yo! MTV Raps
Det började tidigt. Jag har musikaliska minnen från så tidigt som tre års ålder.
Blues. Soul. Yo! MTV Raps.
Min farsa är en gammal rock- och bluesfantast och gitarrist. Det var B.B. King, Jimi Hendrix, Patti Smith, Tracy Chapman, AC/DC, ZZ Top och Lynyrd Skynyrd. Under de fyra första åren av mitt liv, när han fortfarande fanns där, spelades det musik konstant.
Min mamma, en Tamla Motown-fanatiker. Marvin Gaye. Gladys Knight & The Pips. Diana Ross. Luther Vandross. Al Green. Barry White. Nat King Cole. Musik som spelades på hög volym och som fortfarande framkallar en enorm nostalgi. ”Ain’t No Mountain High Enough” är den första låten jag tänker på när jag tänker på min mamma. Den – och ”Bamboleo” med Gypsy Kings. (Romer, trots allt.)
Min storasyster och jag hade däremot en nästan manisk besatthet av MTV. Precis som många andra 70- och 80-talsungar satt vi klistrade framför tv:n. Men Yo! MTV Raps var något annat. Det var nyckeln som öppnade dörren till en helt ny värld – hiphopens värld.
Vi hade en gammal boombox som redan då hade sett sina bästa dagar. För oss var den värd sin vikt i guld. Vi väntade tills en bra låt kom på MTV och tryckte sedan på REC för att spela in ljudet direkt från teven till ett kassettband. Problemet var bara att bandspelaren, med sina x antal år på nacken, ibland tuggade banden. Allt man spelade in fick en märklig, svajig ton. Haha. Vi sket fullständigt i det. Vi var glada ändå.
Run-D.M.C ”Walk This Way”, Biz Markies ”Vapors”, Salt-N-Pepas ”Push It” och ”Mistadobalina” av Del the Funkee Homosapien var några av låtarna som hamnade på de där kassettbanden. En dag hamnade min syrra i trubbel i skolan och fick ett av banden konfiskerat. Jag vet fortfarande inte vad som hände med det.
Överallt jag gick hörde jag musik, även i ljud som egentligen inte var musik.
I det rytmiska mönstret från en apparat. På en byggarbetsplats. I en tvättmaskin.
Musiken hittade mig vart jag än befann mig.
Från borderline panikångest till oövervinnerlig på scen
När jag stod på scen under mina första år i musikbranschen var jag livrädd. Verkligen borderline fobisk. Tanken på att stå framför en publik gav mig panikångest innan jag gick upp på scenen. Men så fort jag väl stod där släppte allt. Jag befann mig i min egen domän. Jag var trygg. Som en fisk i vattnet. En osäker ung tjej som hade varit med om alldeles för mycket alldeles för tidigt, men som kände sig oövervinnerlig och var kaxigast av dem alla så fort hon fick en mikrofon i handen. Jag var hon. Hon är jag. Även om jag inte längre är osäker eller får panikångest av tanken på att stå inför publik kommer jag alltid att bära henne med mig. För att minnas. För att hedra henne.
Och musiken har tagit mig till så många platser i världen. Jag har lärt känna människor och fått vänner för livet. Från Litauen till Kuba. Vi i Supersci, har turnerat i merparten av Europas länder under 20 långa år. Det är många spelningar och många möten. Små svettiga klubbar. Stora festivaler. Flygplatser. Hotellrum. Mycket skratt, energi, nya platser och nya insikter om livet och allt däremellan..Människor jag aldrig hade mött om det inte vore för musiken. Det är jag för evigt så tacksam för
En liten tattarunge från överallt och ingenstans som hoppade av skolan och hamnade snett i livet, liksom.
Hon fick revansch ändå.
Tacksamhet, revansch och en ny ”crush”
Tack mamma för att du alltid trodde på mig.
Och tack Gud.
Jag vill avsluta det här inlägget med att säga att kanske är det därför jag vet att jag alltid kommer tillbaka till musiken. Den har aldrig lämnat mig – och jag kommer aldrig att lämna den.
Däremot är jag riktigt sugen på att börja prodda igen.
Jag har till och med gått och fått en crush.
Bild på min nya crush här nedanför.
Han är sjukt fine.
Peace out.
”Jag kunde inte låta bli att handla för det finns så coola grejer. Toppen med ett svenskt ställe som sprider kulturen!
Smidigt köp och snabb leverans.”
”Riktigt fet tisha! Snabb leverans. Kommer absolut tillbaka för mer merch.”
”Glad att jag hann kapa den sista i batchen! Bra samlarvärde eftersom ol’Dirty Bastard knäcker alla!”
