Du har väl inte missat förra veckans inlägg?
Det var en märklig känsla att kliva av flyget och plötsligt befinna sig i Sverige igen. Ett år har passerat och, som ni redan vet, var det inte bara vilket år som helst – det var ett kaosår utan dess like. Känslan av att vara tillbaka kan bara beskrivas som att jag inte bara rest över ett hav, utan också genom en tidsrymd och hamnat i en helt annan dimension.
Dramatiskt? Ja, jag vet. Men sådan är även jag.
Återkomsten till Sundsvall
Efter 17 timmars resande, bestående av två flyg och en tågresa, befann vi oss till slut tillbaka i Sunkan – Sundsvall.
Att få krama min mamma igen efter ett helt år var både ovärderligt och overkligt. Under hela det gångna året hade vi pratat med varandra varje dag, oftast flera gånger om dagen – på väg till jobbet, under min lunchrast och efter jobbet, på väg för att hämta min son på förskolan. Samtalen blev en livlina för oss alla.
Hon hade, precis som vi, längtat efter den här stunden, men hon hade också burit på en ständig oro för mig. Med allt som händer i USA, inte minst den politiska utvecklingen, är det kanske inte så konstigt.
Och där stod vi till slut. Inga telefonsamtal, inga videosamtal – bara en lång, efterlängtad kram som på något sätt fick det gångna året att kännas både sjukt långt borta och alldeles nyss.
Fyra dagar av kärlek och energi
Jag hade lyckats tjäna ihop en veckas betald semester på mitt nya jobb, vilket faktiskt kom som en överraskning. Jag hade varit helt inställd på att förlora inkomst under resan, men så blev det lyckligtvis inte.
Så här i efterhand kan jag däremot konstatera att en vecka var långt ifrån tillräckligt. Jag hann träffa och krama många av dem jag saknat, men jag hann tyvärr inte med alla. Förlåt till er som jag inte hann träffa!
På grund av den långa restiden hade vi egentligen bara fyra hela dagar på plats, och det är omöjligt att hinna med allt och alla på så kort tid. Jag är ändå så tacksam för alla jag lyckades träffa. Tack till er för all energi ni gav mig. De kramarna, samtalen och skratten fick det gångna året att kännas lite mindre smärtsamt.
Det som slog mig mest under vistelsen var dock alla de där små sakerna som jag tidigare tagit för givna, men som nu, när jag kunde jämföra med mitt nya liv, framstod som nästan magiska.
Den skira svenska sommargrönskan och dess doft. Den norrländska sommarsolen som aldrig tycks gå ner. De rena gatorna. Och den lugna, välordnade tunnelbanerösten som vänligt berättar vilken station man befinner sig på och påminner om att akta avståndet mellan tåg och plattform – istället för någon som plötsligt börjar skrika ut långa haranger i en mikrofon som är helt omöjliga att uppfatta.
Jag älskar Sverige och saknar många av de här sakerna. Det blev väldigt tydligt för mig under den här resan.
Att ha mer än ett hem
Samtidigt infann sig en annan, minst lika stark känsla när jag landade på Newark International Airport: jag hade kommit hem. Hem till USA.
Det var första gången jag reste hem till Sverige igen, och helt ärligt visste jag inte alls hur det skulle kännas. Men någonstans där kom jag till insikten att man faktiskt kan ha fler än ett hem.
Man kan känna sig hemma i ett land där man inte har bott särskilt länge. Jag antar att den känslan grundas i hur hemma man känner sig bland människorna och på platserna man rör sig kring. Hur de får en att känna sig inkluderad, trots att man inte har skrattat, gråtit, kyssts eller bråkat på samma gator.
Kanske är det just det som är ett hem – inte bara platsen där ens historia finns, utan också platsen där man börjar skriva nya kapitel.
Den känslan har jag bara haft riktigt starkt en gång tidigare, och det var när jag bodde i Santo Domingo.
Där blev jag en syster direkt. Efter en tur bak på en pasola (dominikanernas vespa) med min vän Argenis (RIP), och en kväll i hans barndomshem tillsammans med hans syskon, där vi åt middag medan våra skratt ackompanjerades av bachata och dembow från gatan på högsta volym. (Te extraño, Viky. Vuela alto ❤️)
Jag är rik.
Jag har haft turen att få tre hem under min livstid: Sverige, Dominikanska republiken och nu även USA.
Tack Gud.
