Cirkeln har slutits: Om livskriser och att börja om i ett nytt land

Jag ska absolut inte ljuga – det här året då vi valde att börja om i ett nytt land har varit ett helvete.

Jag har ställts inför utmaningar som verkligen har tvingat mig att gå på djupet med mig själv. Att rannsaka mig själv. Att ställa frågor som jag helst hade velat slippa.

Vem är du? Och vad vill du egentligen göra med ditt liv?

Det har varit ett år där de frågorna har gjort sig påminda, om och om igen.

När mitt nervsystem hamnade i konstant overload

Allt från att börja om i ett nytt land till utmaningar i äktenskapet. Att plötsligt inse hur mycket det påverkar en att inte ha en tribe – en grupp människor som alltid finns där och fångar upp en när shit gets real.

Mitt nervsystem har varit i konstant overload mode. Dygnet runt.

Så många gånger har jag gått runt med en klump i magen samtidigt som jag har varit tvungen att prestera, lära mig nya saker och fortsätta framåt. Fler gånger än jag kan räkna har tårarna runnit nerför mina kinder innan jag till slut däckat om kvällarna…

Jag har verkligen känt hur mycket jag har saknat att ha mina tjejkompisar nära. Någon som bara kan ringa helt plötsligt och säga:

”Sluta deppa, fixa i ordning dig! Vi ska ut!”

Den där känslan man hade när man var i tjugoårsåldern. När livet fortfarande kändes lite enklare och man hade människor runt sig som bara dök upp.

Att gå igenom en livskris

Jag tror att jag till och med kan påstå att jag har gått igenom en mindre livskris. Hur nu en sådan egentligen ser ut.

När jag tänker efter har jag nog haft dem löpande genom hela livet, men den här… den har verkligen stuckit ut. Den har tvingat mig att skala bort lager efter lager och fråga mig själv vad som faktiskt är mitt. Vilka drömmar som är mina. Vilka val jag gör av rädsla och vilka jag gör av kärlek.

Det är inte bekväma frågor, men kanske är det just de frågorna som förändrar oss mest.

Balansen mellan rollerna: Mamma, fru och egen individ

Och mitt i allt detta har jag försökt hitta balansen i att vara mamma. Att vara den som ska ha koll. Den som ska förstå ett helt nytt skolsystem, nya regler, nya lagar och alla de där små detaljerna som ingen riktigt förbereder en på när man ska börja om i ett nytt land.

Samtidigt ska man vara en närvarande förälder. En trygg punkt. Någon som barnen kan luta sig mot, även när man själv ibland känner att marken under fötterna inte är helt stabil.

Och som om det inte vore nog ska man också vara en bra fru. En partner. Någon som vårdar sitt äktenskap och försöker navigera genom de utmaningar som livet kastar på en.

Men någonstans där mitt i alla dessa roller finns också jag.

Inte bara mamma. Inte bara fru. Utan en egen individ med egna drömmar, egna mål och en egen väg att gå.

Det har nog varit en av de största utmaningarna – att inte förlora bort mig själv i allt ansvar. Att komma ihåg att mina behov också räknas. Att det är okej att vilja utvecklas, skapa, drömma och bygga något som är mitt eget, samtidigt som jag finns där för människorna jag älskar.

Att upptäcka vem man håller på att bli

För ibland när man väljer att börja om i ett nytt land känns det som att man bygger upp hela sitt liv på nytt samtidigt. Man lär sig inte bara ett nytt samhälle – man lär känna sig själv på nytt.

Och kanske är det just det här året har handlat om. Inte att hitta tillbaka till den jag var, utan att upptäcka vem jag håller på att bli.

Jag är inte exakt samma person som jag var innan jag åkte, och det är väl egentligen hela poängen. I alla fall för mig. Att utvecklas. Att röra sig framåt, inte bakåt, i sin egen emotionella, mentala och spirituella utveckling.

Vuxenlivet är ingen lek

Men shit, vad svårt det har varit stundvis.

Vissa dagar har det varit på ren och skär envishet och vilja som jag har klivit upp ur sängen och tagit mig till jobbet. Det här året har jag verkligen känt ända in i märgen hur tufft det är att vara vuxen. För när du är vuxen förväntas det av dig att du ska dyka upp varje dag ändå. Även de dagar när du går sönder på insidan.

Du måste ta ansvar. Du måste fortsätta. För sanningen är att alla människor bär på sina egna kriser och sina egna strider.

Vuxenlivet är ingen lek.

Så många gånger under det här året har jag känt att jag bara velat sjukanmäla mig, ligga hemma och spela Xbox. Jag tror aldrig jag har känt det behovet så starkt förut.

Cirkeln har slutits: One year in the making

Men precis som med alla kriser är de inte helt och hållet permanenta. De kommer alltid med ett syfte.

Det här året har lärt mig så otroligt mycket. Och trots allt som varit svårt känner jag en enorm tacksamhet för alla utmaningar och lärdomar som universum har skickat i min väg. Jag känner mig starkare. Säkrare. Mer grundad än jag gjorde för ett år sedan.

Och som ett slags ”slumpmässigt” ingripande från ovan är det nu nästan på dagen ett år sedan vi landade, vildögda och förväntansfulla, i NYC med hela vårt liv nedpackat i fyra resväskor.

Och imorgon bär det av hem till Svea igen för en veckas semester.

Cirkeln har slutits.

One year in the making.

Tack Gud.

Du har väl inte missat förra veckans inlägg?

Instagram