Prop Dylan, eller Per Norén som han egentligen heter behöver egentligen ingen närmare presentation. Borlängesonen har länge varit en av landets flitigaste i sin gren och även gjort sig ett namn internationellt genom egna släpp men även med flera uppmärksammade samarbeten världen över genom åren.
Nu hittar vi honom även här på Boom Bap Spot där han delar med sig av sin syn på hiphop och livet. Vi satte oss ned med rapparen för att prata om nya plattan, turnéliv och kulturen i stort.
Prop Dylan släpper på fredag den 29/5 albumet Soul Searching tillsammans med producenten Phil Tyler.
Berätta lite om nya plattan! Hur såg grundidén ut och hur har den förändrats under arbetets gång? Vilken vision kring projektet hade du på förhand?
Jag hade egentligen ingen tydlig vision för plattan från början. Däremot kände jag att jag hade kommit till en punkt kreativt där jag redan etablerat mitt uttryck genom Bushido Code. Jag hade kanske pressat det soundet så långt jag kunde och kände ett behov av att röra mig vidare. Att ta ett steg bort från det sound jag tidigare varit mest förknippad med.
Runt den tiden introducerade Luciano Brougham från NineToFive Records mig för Phil Tyler. Han skickade över några beats och jag fastnade direkt för viben. Det var jazzigt och laid back nästan motsatsen till det sound jag tidigare varit känd för. Där och då kändes det som en väldigt naturlig övergång, både musikaliskt och kreativt.
Tidigare har jag samarbetat mycket med amerikanska rappare och producenter, och de kan vara ganska krävande att jobba med ibland, haha. Phil Tyler var raka motsatsen, ödmjuk, prestigelös och väldigt tillmötesgående. Det var nog också där någonstans jag började känna att ett helt album faktiskt kunde vara rätt väg att gå. Just för att samarbetet flöt på så naturligt och okomplicerat.
Vilken typ av ljudbild kan vi förvänta oss från detta projekt jämfört med tidigare släpp? Finns det en röd tråd från tidigare projekt till detta eller utmärker detta släpp sig på något annat sätt?
Soul Searching har ett betydligt mer nedtonat sound än mina tidigare album, med tydliga influenser av främst jazz. Det är definitivt mer laidback än det jag gjort tidigare. Jag kände nog att jag började bli ganska färdig med de mer pompösa produktionerna. Även om mina två senaste skivor kanske inte direkt varit några M.O.P-doftande projekt, så har de ändå dragit åt det hållet energimässigt.
Tidigare har jag ofta tänkt väldigt mycket på live-sammanhang när jag gjort musik. Försökt att skapa låtar som fungerar i en intensiv och energifylld show. Det är nog också en stor anledning till att jag spelat live så mycket genom åren. Men med tiden har jag insett att även mer lågmäld och avslappnad musik kan ha stark effekt på scen. Det behöver inte alltid vara maxad energi för att nå fram till folk, hehe.
Hur har rollfördelningen mellan dig och Phil Tyler sett ut och hur har det varit att arbeta på detta projekt tillsammans?
Phil har stått för produktionerna medan jag har skrivit låtarna. Som jag nämnde tidigare är han otroligt ödmjuk och väldigt enkel att samarbeta med, vilket gjort processen smidig från start till mål. Samtidigt är han väldigt tydlig med sin vision kring hur musiken ska låta. Särskilt när det kommer till mixen och det soniska helhetsuttrycket.
Överlag har det varit ett ovanligt lättjobbat album att ta fram. Vi har haft en bra balans mellan frihet och tydlig riktning, vilket gjort att allt fallit på plats ganska naturligt.
Vilka gästartister har du tagit med dig på plattan och på vilket sätt passar de in i projektet?
På gästfronten medverkar Professor P, en collab som egentligen varit long overdue. Vi har gjort grejer ihop tidigare i olika konstellationer, bland annat genom Supersci, och jag har även gästat Pro & Aks mixtape tidigare. Däremot hade vi aldrig gjort en officiell låt tillsammans, så det kändes väldigt passande att det till slut blev på titelspåret “Soul Searching”.
Awon från Awon & Phoniks gästar på “Recognize My Rhyme”. Han medverkade även på mitt och Mr Noun gemensamma projekt The Gemini Project, och var direkt på när jag frågade om han ville hoppa på den här skivan också.
Min vapendragare från The Gemini Twins: Mr Noun gästar dessutom på ytterligare ett spår. Utöver det medverkar även den amerikanska rapparen Lafayette Stokely, Rapper kC och sångerskan Jaz Lund. På cuts-sidan bidrar DJ Akilles, schweiziska TreBeats och DJ Maleek. Så det är ett riktigt starkt gäng som sätter sin prägel på skivan, både bakom micken och på turntables.
Genom åren har du arbetat och turnerat mycket internationellt och samarbetat med en rad intressanta namn (DJ Premier, Masta Ace etc). Finns det något samarbete du minns extra tydligt eller som stannat kvar starkare hos dig?
Självklart är samarbetet med DJ Premier något som sticker ut. Att få hänga i HeadQCourterz på Manhattan i New York City och spela in med Premier är ett rent core memory för mig musikaliskt. Att stå i samma studio och mickbås där delar av Illmatic spelades in, där Gang Starr gjorde sina klassiska album och där artister som Jay-Z och Big L lagt ikoniska verser, det är svårt att sätta ord på. Det är musikhistoria som format stora delar av både amerikansk, europeisk och svensk hiphop. Helt oslagbart.
Men ett annat samarbete som varit väldigt givande, och som fortfarande inspirerar mig, var när jag spelade in “The Cardinal Sin”. Jag fick en känsla av att Sabina Ddumba skulle passa perfekt på en låt, så jag hörde av mig medan vi satt i studion i Gävle. Hon hoppade på ett tåg från Stockholm samma dag och kom direkt till studion.
Det som imponerade mest var hur otroligt professionell hon var. Hon gick in och satte saker nästan direkt på första tagningen och spelade in versen jag skrivit åt henne i ett enda svep. Det märktes direkt att hon hade den där självklara star qualityn.
Utmärker det sig något extra att samarbeta med artister internationellt och arbeta internationellt överlag snarare än i Sverige? Hur skiljer det sig att turnera internationellt mot en Sverige-turné?
Det finns ju ett gammalt uttryck om att man aldrig blir profet i sitt eget hemland, haha. Men ärligt talat kände jag ganska tidigt att Sverige kanske inte självklart skulle omfamna en rappare från Borlänge, med dalmål och allt vad det innebär. Därför föll det sig naturligt att fokusera på engelskan, och ganska snabbt började jag få bra respons både från lyssnare och artister, såväl i Sverige som internationellt.
Det har faktiskt blivit så att jag gjort fler livegig utomlands än hemma i Sverige. Jag vet inte exakt om det handlar om språket eller något annat, men spelningarna här hemma har varit relativt få i jämförelse, trots att jag stått på stora scener som Hultsfredsfestivalen och Peace & Love mfl, inför fullsatta publikområden.
Samtidigt har det nästan blivit motsatt effekt ute i Europa. Där kan det snarare vara en fördel att komma utifrån. Jag har spelat mycket i Schweiz, Tyskland och Österrike, och hiphopscenen där nere är otroligt tacksam. Det är ofta fulla hus och människor som verkligen vill stötta kulturen och artisterna.
Det är extra imponerande med tanke på att publiken där är ganska bortskämd med stora amerikanska akter och liveshower. Man kan ibland önska att samma typ av stöd för livescenen fanns här hemma också. Utöver det har jag spelat i Mellanöstern, stora delar av Europa, Asien, Central och Nordamerika.
Så sent som i förra veckan turnerade du i just Schweiz – vad kan du berätta om den resan och de spelningarna? Hur var det att dela scen med Souls of Mischief?
Det var verkligen one for the books. Vi spelade på Mühle Hunziken i Rubigen, en gammal fabrik som byggts om till en otroligt fet musiklokal. Giget gick riktigt bra och det var fullsatt. Souls of Mischief levererade en grym show och var dessutom precis lika ödmjuka bakom scenen som på den. Det är ganska ovanligt, särskilt när det kommer till amerikanska artister.
Efter spelningen hängde vi tillsammans under kvällen och snackade både hiphop och politik. Jag fick även en shoutout på scen av A-Plus från Souls of Mischief, som sa att han var imponerad av min spelning. Det var definitivt en sån där grej man tar med sig.
Dagen efter spelade jag på Bar 59 i Lucerne tillsammans med den nederländska rapparen BlabberMouf. Även det blev en riktigt stark kväll med bra energi, bra publik och väldigt ödmjuka människor runt omkring. Att det dessutom var närmare 30 grader och strålande sol i Schweiz gjorde ju inte saken sämre.
Sista dagen på miniturnén körde jag och Mr Noun ett DJ-set på Ski Lodge Engelberg tillsammans med Clint Cheesewood. Att stå i en alpdal med gassande sol, bra människor och skön vibe som avslutning på turnén var svårt att toppa.
Hur ser vardagen ut i övrigt för Per Norén? Hur balanserar du din konst mot ett vardagsliv med allt vad det innebär? Det måste finnas en tydlig struktur för att nå de framgångar du gjort och samtidigt pussla ihop vardagen tänker jag!
Det är rap och Hennessy dygnet runt som en riktig rapstar, haha. Nej men skämt åsido, för att få ihop allt krävs det ganska mycket struktur. Jag försöker få till gymmet tre till fyra gånger i veckan, gärna tidiga pass, och ibland även någon löprunda så man orkar med allt ”spret”. Sen är det det vanliga livet också, lämna kidsen i skolan, ut med hunden och därefter raka vägen ner till labbet.
Jag har dessutom precis skrivit på för en ny studio/lokal, som jag faktiskt sitter i och gör den här intervjun från. Jag fick tillgång till den nu i maj, så allt är fortfarande rykande färskt.
Vid sidan av mitt eget artisteri skriver jag mycket musik tillsammans med bland andra Erik L från Supersci och flera andra europeiska producenter.
Vi gör låtar som ofta hamnar i sportsammanhang och som har lett till syncplaceringar i bland annat Netflix, HBO etc. Samt i sändningar kopplade till NHL och NFL osv. Det har blivit en hel del placements sedan vi drog igång för ungefär tre år sedan, och det är ett väldigt givande arbete. Så vardagen handlar mycket om att kombinera olika kreativa projekt och samtidigt försöka hålla någon form av struktur i allt.
Följ Prop Dylan på Instagram
